Det nya är att lärare blir anmälda

Det nya är att lärare blir anmälda. Elever och föräldrar har för stor makt, hävdar facket som varnar för konsekvenserna av en skrämd lärarkår, allt enligt en välspridd artikel i DN (17/4). Jag tänker på Sagan om pojken som inte ville gå till skolan. Finns det någon katt i denna skoldiskussion och vem är i så fall denne, eller är frågan snarare om råttan-på-repet-logik alls lämpar sig för skolutveckling?

Våra klassrum är stökiga därför att lärarna är rädda för de anmälningar som kan bli följden av en tillrättavisning. Som bevis för att det faktiskt förhåller sig så här anförs i artikeln den kraftigt ökande anmälningsstatistiken samt fackliga och individuella vittnesmål om hur lättkränkta elever eller föräldrar gör okynnesanmälningar till Skolinspektionen för att hämnas befogad lärarintervention. Problemet tycks således existera och på sina håll upplevas som akut.

Många vill tala om detta problem, färre bidrar med analys som besvarar frågor om vem, när, vad, hur, varför. Visst, svepande samtidsdiagnoser finns det gott om, men dessa speglar i huvudsak olika ideologiska preferenser och är för allmänt hållna för att kallas analyser. Den mest spridda handlar om bristande respekt för auktoriteter. Den saknar eget förklaringsvärde men leder till nya frågor.

Om problemet är bristande auktoritetstro kan lösningen ligga i att återupprätta lärarauktoriteten. Detta är den lösning som oftast föreslås, men hur ska den åstadkommas? Vad ligger mellan rådande läge och en återupprättad lärarauktoritet? Om man bortser från i debatten förekommande metafysiska besvärjelser, finner jag i stort sett tre element:

– Stödjande rektorer
– Välvilliga föräldrar
– Fogliga elever

Det är alltså denna triad som antas konstituera själva ledarskapet på lärarnivå. Här infinner sig ett problem. Ledarskapet i klassrummet antas bestå av ledarskapet på rektorsexpeditionen och ledarskapet i elevernas hemmiljöer. Tänk om de rektorer som skall backa upp lärarauktoriteten ser analoga hinder för sin auktoritetsutövning, om även föräldrarna gör det.  Då har vi ett slutet cirkulärt system av aktörer med förväntade ledarskapsförmågor men vars auktoritet är helt beroende av andra aktörers auktoritet inom systemet.  Med termodynamiska termer har ett sådant system uppnått jämvikt. Det innehåller inte längre någon energi, är dött. Förargligt.

I detta dödläge blir förslagen på lösningar ofta av anemisk karaktär och naturligtvis verkningslösa.  Sådant som ordningsregler, förbud och tydliga rutiner löser i sig själva näst intill ingenting. Bo Jansson nämner i DN-artikeln indirekt vad han tror är problemets lösning, nämligen avskaffandet av de regelverk som har omskapat förhållandet mellan skola och elev till en kundrelation. I klartext, bort med vinstdrivande skolor och det fria skolvalet. Jag tror för min del, i historisk belysning och med hänvisning till termodynamiken, att det inte är fullt så enkelt. Det finns andra och kanske viktigare parametrar.

Ett tydligt uppsving för antalet anmälningar har skett parallellt med ett antal skolreformer sedan 2008. Den viktigaste enskilda av dessa förefaller vara inrättandet av Skolinspektionen.  Den utgör det mest potenta inslaget bland ett antal skolreformer där grundidén har varit vertikal kontroll, vertikalt ansvarsutkrävande, vertikala konkurrensfrämjande incitament och vertikal medial transparens. Det är en grundidé som, med nästan kirurgisk precision, skapar ett tryck mot anmälningsväsendet. Enda vägen ut är i det läget, precis som LR föreslår, att kringskära människor makt. Det undanröjer inte trycket, tvärtom, men det undanröjer möjligheter.

Ett alternativt svar är naturligtvis att öka människors makt, att avlägsna behoven av att anmäla. Det nödvändiggör en kulturförändring i sättet att tänka kring och organisera skolutveckling men en sådan är fullt möjlig att påbörja inom ramen för nuvarande skolsystem. Genom att fokusera på vertikal ömsesidighet, vertikal tillit, vertikala samarbetsfrämjande incitament och en vertikalt ansvarsfull mediapolicy kommer skolutvecklingens horisontella dimension att öka i betydelse. Skolans ledarskap transformeras från att vara atomistiskt, till att vara samproducerat. En trolig effekt är att den nationella skolutvecklingens fokus då successivt förskjuts mot frågor som gäller själva lärandet, snarare än teknikaliteter kring nationella prov och annat.

I detta alternativa scenario ökar lärarens makt, men delvis till priset av rollens nedärvda autonomi. Jag tror det är nödvändigt. Merparten av all kunskap gällande lärandets förutsättningar och skolutveckling i stort finns hos lärare. Det fantastiska arbete som nedläggs i landets alla klassrum förtjänar att i långt större utsträckning sätta avtryck i den nationella skolans samlade resultat.

I sammanhanget tror jag också att det är dags att börja fundera över begreppet samhällskontrakt. Den generation som nu skall genomgå sin utbildning i ett samhälle präglat av apokalyptiska stämningar och ett polariserat medieklimat påverkas starkt av allt detta. Bortom examen skymtar 20% ungdomsarbetslöshet, bostadsbrist, klimatkris och vuxendiskussioner om att vi har inte råd.... Ovanpå detta förmedlas en svart bild av svensk skola och våra ungas förmågor. Detta urholkar skolans legitimitet, även i elevernas ögon.  Predikningar om den individuella ansträngningens välsignelse bidrar i detta klimat nästan till sin motsats; uppgivenhet, anmälningar till Skolinspektionen och rädda lärare. Nationens unga är vår viktigaste och mest värdefulla framtidsresurs. Detta måste förmedlas till dem och kan lämpligen omsättas i ett konkret samhällskontrakt som tillerkänner dem några slags påtagliga framtidsmöjligheter. Jag hoppas att den arbetande skolkommissionen tänker någon tanke i en sådan riktning.